Bloggjohan tipsar om den krönika Martin Aagård skrev i SvD häromdagen. Krönikan handlar om podradio, och menar att fenomenet kan avfärdas för att det är så få privatpersoner som sänder och att de som gör det får så liten publik. (Om jag nu tolkade raljerandet korrekt. Aagård fäktade vilt omkring sig mot bloggare: “bittra män med elektronikkunskaper”; Swecasters: “talträngda datanördar”och Forskning och Framsteg: “knappast bra radio” – så det var lite svårt att uppfatta hans verkliga poäng. Signalen försvann bland allt brus, för att ta till en radiometafor.)
Jag håller med om att det är (alltför) få som sänder – i Sverige. Kanske är det därför som Pleppo kan vinna Svenska podradiopriset. “Ett program som knappast skulle ha några lyssnare i Sverige utan internet.” Ska sanningen fram, Martin, är de som lyssnar på Pleppo framförallt från svenskspråkiga delar av Finland – men visst stämmer det att Internet reducerar avståndets betydelse. För troligen lyssnar de bittra svenska männen mer på utländsk (läs amerikansk) podradio än på svensk. Detta beror också på bristen på lokalt utbud. Den svenska svansen är inte tillräckligt lång för att tillgodose efterfrågan.
Följande citat är lite mer intressant: “Men det lär dröja innan någon poddare går om Sveriges Radio på podradio.nu:s topplista.” Det må vara hänt, fast för tillfället ligger Moderskeppet.se tvåa i iTunes (före samtliga SR-program – Ricky Gervais ligger etta) och på Podradio.nu ligger just nu Micke Anderbergs Drive Time fyra och Film.nu femma över de mest populära programmen, slagna av endast ett SR-program. Ett inte alltför tokigt facit för amatörerna, tycker jag.